Koukla o21

Helt jävla underbar. Ville inte åka hem. Skulle kunnat sitta hela natten på den mysiga uteserveringen på Chiquito. Ätit nachos. Druckit Pina Colada. Kollat på folk. Lyssnat på den sköna musiken. Pratat med Jill och Elin. Andats in den friska Londonluften... Vi satt kvar till strax efter elva så att vi skulle hinna med tunnelbanan hem. Men O så underbart det var. Tårarna var nära ett flertal gånger denna kväll. Kändes så otroligt jobbigt att säga hej då till tjejerna. Det kändes verkligen som slutet på en epok. Slutet på någonting som varit så otroligt roligt. Som varit så otroligt bra. Och som fortsätter ett par veckor till för Jill å Elin, men som tar slut för mig här, nu.

"Du vet hur jobbigt det var när man skulle åka hit?" 

"Jaa..." 

"Det här är ännu jobbigare."

Allt är packat och klart. Rummet ser så tomt ut nu när mina grejer inte längre ligger utslängda överallt. Så kalt och så öde.

Det är ett faktum: Jag vill inte åka hem. Men det ska jag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Försöker att inte tänka på det. Min flygbuss går från Liverpool street imorgon klockan 8:05. Jag måste vara där åtminstone 07:45 vilket innebär att jag måste gå hemifrån ungefär 06:30 för att vara säker på att komma i tid och slippa stressa.

Jag vet att det kommer vara jobbigt imorgon. Även när jag kommit hem. Men det är något jag får ta. Det går väl över med tiden. Jag vet i alla fall att denna månad i London har varit den bästa månaden någonsin. Och det kommer jag kunna leva på lääänge!

GOOD BYE LONDON. WE WILL SOON MEET AGAIN <3