Hemma imorgon.
Jag sitter för tillfället i min mosters lägenhet i El Tablero, Gran Canaria. Har varit här i cirka en vecka och imorgon bitti tar jag och mamma flyget hem till Västeras. Veckan har gatt fort och det känns lite konstigt att aka hem. Känns som en helt annan värld här. Ingen pappa o bror, inga vänner, ingen pojkvän, ingenting. Bara jag, och Gran Canaria. Och i bakgrunden även mamma, moster och kusinerna. Men denhär veckan har jag ända gatt i min egen lilla värld. Vet inte varför. Annars brukar jag längta ihjäl mig efter allt o alla där hemma efter bara nagra dagar, men jag har inte längtat tillbaka till nagonting där hemma i västeras faktiskt. Mojligtvis min egen sköna säng. Jag längtar helt enkelt inte tillbaka till mitt liv som jag lever i Västeras. Jag gör inte det. Hur tragiskt det än later sa är det som jag känner just nu. Klart det ska bli super att fa träffa min älskde Simon och mina underbara vänner och min familj, det är självklart. Men det har varit sa sköt att fa ta avstand fran allting i ett par dagar. I vanliga fall är jag ALLTID tillgänglig (förutom när min kära mobil dör) och jag träffar folk och är sysselsatt med nagonting nästan hela tiden. Det finns inte plats för ngt andrum. Man kan inte "ta en paus fran verkligheten" när man lever mitt i den. Det är därför en resa till en ö precs som denna, helt insnöad i stt egna kanarieliv, kan vara lösningen. Jag har rest manga ggr i mitt liv, men aldrig har resan känts sa välbehövd och vältajmad som denna. Det spelar ingen roll att det inte varit ngn sol o bad - semester, jag har knappt kunnat tagit det lugt för att jag har haft tva smaungar runt mig hela tiden som ja maste underhalla o ta hand om , men det ha inte gjort ngt. Jag har i alla fall kommit bort. Jag undrar om det inte var i herrens tid att jag kom iväg. Vem vet hur allt skulle ha slutat annars?...
Jag har fatt det andrum som jag behöver och jag känner att jag är fit for fight igen! :) Om inte till 150% sa i alla fall mer än förut. Och dt känns bra. Bra som fan. Jag har funderat och tänkt en del. Och det har jag inte haft utrymme för hemma. Inte en chans. Där är det sa mkt annat att tänka pa... hela tiden.
Jag satt nyss och läste en massa bloggar, av en ren slump. Det började med att jag läste en kompis blogg, som för tillfället bor i England. Jag läste om allt intessant som häder i hennes vardag där och hur hon känner och vad som flyger genom hennes huvud. Därefter klickade jag mig vidare till en annan bekants blogg och fick läsa om hur hon ska bege sig till Sydamerika inom en snar framtid och bara leva livet ett tag. Fran den sidan klickade jag mig vidare till ännu en bekant som för tllfället bor i Norge. Hon skriver att hon trivs sa bra där och att hon vill bo kvar längre tid än vad hon tänkt fran början. Sedan avslutar jag med att slumpmässigt klicka in mig pa ännu en vän som för tillfället befinner sig utomlands. I Thailand av alla ställen. Det hade jag ingen aning om och det skäms jag över. Har noll koll. Hur som helst, det jag tänkte komma till var att, utan att ens tänka pa vilken blogg jag klickade in mig pa sa lyckades ja läsa om vänner och bekanta som befinner sig utomlands. Och själv sitter jag här pa Gran Canaria. Jag fick bara en skum känsla. Hur kommer det sig att sa manga av de jag känner befinner sig utanför Västeras och Sveriges gränser? Hur kommer det sig att jag knappt vet om det i vissa fall? Hur kommer det sig att jag fortfarande bor i Västeras och i Sverige? Hur kommer det sig att jag knappt längtar hem tillbaka till alla mina nära o kära? Är allt detta bara en slump och rent sammanträffande eller är detta ett tecken och betyder ngt? Jag vet faktiskt inte, men jag kan inte hjälpa att jag reagerar pa det. Mer tänker jag inte skriva om detta.
Nu ska vi beställa pizza och sen ska vi äta tarta o fira min mosters födelsedag i förskott!
Jag aterkommer:)
Västeras, ses imorgon! ;) Hälsningar och kramar fran lilla mig!
