Koukla o21

Jag är täppt i näsan och kan inte andas normalt. Jag är trött och omotiverad. Bad hairday. Har noll kronor på kontot. Ont i halsen. Kliar i näsan och snorar. Blä. Utklädnadsshowen känns flumm och det är genrep imorgon. Vi har inte ens gjort nå spex... Vi har inte ens fått perukerna till vår kostym!! ... Suck. Jag har tagit steget att pausa något bra. Det känns jobbigt. Jag försöker lära mig PLU-numrena till jobbet men det är så jävla många att man blir helt snurrig. Vad är det för skillnad på kålrot, fänkål, kålrabbi, blomkål och vitkål? Kålen förpestar min tillvaro. Kan inte allt bara heta grönsak?

Vänner glider ifrån och folk förändras. Familjen är inte samma stöd och trygghet som den alltid varit. Snart är det sommar och snart slutar jag skolan. Världen är uppochner och jag vet inte. Snälla vänd. NU. Jag är glad men jag är snurrig. Jag vill vara bara glad. Och glad.  ATCHOO!!..... nyys å nyys.

Jag vet inte. Det ordnar väl sig.

BARA EN VECKA KVAAAAR AAAAAA :D:D:D:D

Jag mår bra. Faktiskt. Vissa sekunder mår jag mindre bra men just nu så mår jag bra. Ibland vet man inte riktigt varför man mår sådär bra, man bara gör det. Kankse beror det på förändringar i luften. Kanske på en glad nyhet. Kanske på en låt man bara avgudar och inte kan släppa. Kanske på en viss person. Kanske på en underbar och vacker plats. Kanske på skönhet. Eller kanske på bara ingen och ingenting alls.

Det ligger en stämning över Västerås om kvällarna. En stämning som påminner om lugnet före stormen. Västerås har inte börjat leva än. Inte riktigt än. För att detta ska ske krävs bättre väder, ingen som helst skola, sommarkänslor, tygskor, glass, dagar på lögarängen, kvällar och nätter i stan, musik och sång 24-7. Snart. Snart kommer den sovande staden väckas till liv efter en lång vintersömn. Många säger att Västerås är en död håla. En håla kan jag hålla med om, men död vet jag inte. Västerås är fullt av liv, kruxet är bara att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Rätta tiden för att se aroshålan leva är på sommaren. Då vaknar den sovande staden. Då natten aldrig kommer.


Incubus är ett band som betyder extra mycket. <3
Anna Molly. http://youtube.com/watch?v=p93XOlLoFws



Jag vet i alla fall vad jag ska göra när jag vaknar upp tillsammans med alla andra västeråsare. Jag ska se till att utnyttja varje dag som går. Se till att jag umgås med mina nära och kära och verkligen har kul och känner gemenskap. Jag ska åka longboard. Looongboard. Och så ska jag grilla god mat och marsmallows så det ryker om mig och alla andra. Jag ska ligga i solen och suga åt mig så mycket sol att hela Afrika blir kallt. Jag ska inte sova. Jag ska ligga i hängmatta. Jag ska transportera mig utanför Västerås gränser. Jag ska utforska, upptäcka, undersöka. Lära mig. Utvecklas. Få idéer. Leva. Njuta.




Jag vill bara att den riktiga sommaren ska komma med alla sommarkänslor och göra så att vintersömnen tar slut. Det är inte vinter längre. 

Elba i helgen! :D

Pepp pepp!

Ågren. Det är inget roligt ord och därför skrattar jag inte.

http://www.youtube.com/watch?v=_HNabDp5A8Q - finaste låten, lyssna.
"Na soun thalassa, na min se allaza, na soun pantote diki mou"

Igår jobbade jag fyra timmar på mammas jobb. Hon jobbar på en tandläkarmottagning och dom hade öppet hus för patienterna. Så jag och tre andra tjejer tog emot patienterna, småpratade med dem, bjöd dem på fika, gav dem gratisprover på produkter och "stod och såg vackra ut" som en av tanterna sa. Lättförtjänta pengar må jag säga.

Kvällen spenderade jag med min Sanna. Den blev inte som planerad. Jag och Sanna lyckades ännu en gång virka ihop en riktigt sjuk kväll. Och då menar jag sjuk. Pepp till Everything. En felringning. En vit plastskål med brunt innehåll rök i soppåsen. Uppvisning av min och Sannas dans. E.T. . DanLugri.?. F***E***. Borstbilen. Minneslucka minneslucka. Vaknade svettig och inklämd mellan en soffrygg och en stor människa. Kollar på klockan och konstaterar att jag fått cirkus en timmes sömn. Grattis Helena. Vad väljer du, pokal, medalj eller diplom? Nej tack jag klarar mig. Vill bara ha en alvedon.

Jag hatar söndagar. Och idag är det söndag, vilket innebär att jag inte är glad. Speciellt inte denna söndagen. Man är inte så munter efter endast 62,1 ynka minuters sömn. Och dagen till ära fick vi besök av en bekant och hans homie Ernesto. Å vad pepp man är för det då! Men faktiskt så var han Ernesto en fett cool snubbe! Med sina cirkus 70 bast har han mycket erfarenhet i ryggsäcken och har därför mycket att dela med sig av. Fattade tycke för denne vise man då han berättade om sitt liv i Chile. Det är därifrån han kommer och där han bor. Är på besök i Sverige och åker härifrån om en vecka. Han är så jävla cool! Värsta HiTec å allting! Han kan datorer bättre än mina päron, brukar chatta på msn, jobbar fortfarande, åker omkring i Chile och föreläser och sånt. Och han ska ge ut en bok! Aaaaaah ja blir galen! Sådär vill jag också bli när jag blir gammal. Han ägde min pappa förfan! Det ska man ha cred för, och sen ska man joina min klubb. Äga-pappa-klubben. Än så länge är jag enda medlemmen. Förutom Ernesto då, om han nu vill vara med... Men han har berikat min dag i alla fall och han gav mig extra energi att fortsätta kämpa emot det gigantiska fiskstimmet som kommer emot mig i rasande fart.

Ibland vet man bara inte vem man ska tänka på i första hand. Ska man rädda sig själv även om det innebär att man mår dåligt? Eller ska man offra sig, ta risker och kanske må bättre? Kan ingen skriva en bok om sådant? Jag tycker inte om dilemmat. Lös det åt mig eller beställ ett orakel från Ellos. Eller kanske Dalai Lama?... Om jag skulle lyssna till Dalai Lama så skulle rådet vara att rädda sig själv genom att inte tänka på sig själv i första hand, utan vara medmänsklig. Allt är en jävla olöslig cirkel som bara snurrar runt runt och aldrig stannar. Jävla pariserhjul. Jag föredrar berg- och dalbanor. Typ BALDER :D Den saknar jag verkligen. Min Balder som jag åkte första gången med Pelle. Vi stod i kön i mer än en timme, och när vi väl kom fram och såg djävulsbacken på 70 graders lutning så höll vi på att skita på oss!! Vi var SÅ nära på att balla ur, men modiga 13åringar som vi var fortsatte vi framåt och satte oss till slut i en vagn i ett av Baldertågen. Och det bar iväg. Pirr i magen och nästan må-illa-känsla. Jag såg spåret ta slut lite längre fram, vi närmade oss stupet. SKRIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIK !!! GAAAAAAAAARV!!!! Asgarv resten av resan. Asgarv resten av dagen. Fyfan va kul det var. Balder in my heart <3

Anyway.. Detta var min helg i stora drag. Och glöm ej att lyssna på låten jag länkade högre upp! Önskar alla kunde förstå texten. Så underbar... Jag är så glad för din skull.




Ernestos fru när hon
var ung.






Bilden tagen av Ernesto själv. Så vacker bild. Na 'soun thalassa.

Igår var min första dag på mitt nya jobb! Jag var faktiskt nervös innan jag kom dit. Jobbigt. Jag brukar nästan aldrig bli det annars, men just denna dag blev det så :P Tycker synd om dom människor som ofta blir nervösa för det är inge roligt. Visst, det sätter lite extra krydda i vardagen men annars är det bara påfrestande. Som tur var hade jag moraliskt stöd både före och efter jobbet så jag överlevde haha. Tack för det! <3

Lärde mig kassan och efter en timme  flöt det på ganska bra. Som tur är har jag ju kassavana sedan tre tidigare jobb. Något jag hade problem med däremot var PLU-numrena. Ni vet det finns ju ett nummer till varje vara, och när det gäller varor i lösvikt så måste man alltid använda sig av dessa nummer. Det innebär att man måste lära sig dem utantill. YES!! Fan vad kul. Nej. Men jag har iallafall lärt mig bananer, tomater, röda äpplen, gurka, godis, naturgodis och bröd :) Stolt över mig själv! Det fick ialla fall stå en person bakom mig i tre timmar och säga PLU-numret till varje löviktsvara. Stackars krake säger jag bara. Jag måste hem och plugga in dom! Och gud va mycket meloner folk köper! Vad folk har blivit exotiska då. Jag känner mig helt efter. Lost in space med alla skumma matvaror. The new generation of food?...

Men detta var igår och idag är en ny dag och ännu en dag då jag ska jobba. Denna gång till stängning. Ska bli spännande! Och så ska jag även ta en fika med en vän som jag inte träffat på år känns det som. Det ska det bli ändring på! Nu har jag äntligen lite tid att ta tag i sådana saker. Sådana saker som man inte alltid har tid eller kraft att prioritera när det är väldigt mycket måste-grejer man ska ta tag i först... Tråk-grejer. Och helgen ser också lovande ut :) Imorgon är det redan fredag och då blir det party! Har inte partat sen Rom, så det är på tiden! Plus att min käre vän Wille från Sthlm ska joina! Yey^^ Det är alltid kul med återträffar med gamla vänner.

Idag har det varit en skum dag. Jag klarade faktiskt av att komma upp på tidigt på morgonen. Bara det lixom. Efter skolan blev jag helt konstig. Vet inte varför eller vad det var, men min kropp och hjärna strejkade typ. Inget som brukar inträffa. Inte båda delarna på samma gång iaf. Kände mig neddrogad  och som om jag gick på någonting. Så jag gick å la mig i soffan för att vila. En timme senare vaknade jag av att jag badade i mitt eget dreggel. Förvirrad å fortfarande lika drogad stapplade jag runt i huset och försökte komma på vad det var jag gjorde. Men jag fattade ingenting! Varför? Vem fan hade lagt nåt i min mat? Vem??

Jag satte mig och försökte börja plugga, men jag klarade inte ens av att öppna ett worddokument. Lyckat lixom. Så, där satt jag i min datastol från Jysk och greps av plötslig ångest. Vad skulle jag göra? Min inre strejk pågick i stort sett hela eftermiddagen och kvällen. Jag pratade med Josse och hon led av samma symptom. Fågelinfluensan? Pesten?? Nej, pollen, enligt Josse. Expert som hon är på pollensympton gissade hon att detta var fallet. Jag är inte ens allergisk men antagligen är jag känslig. Fyfan för pollen säger jag bara! Om det är något som borde avskaffas så är det pollenallergi. Tycker så synd om dom stackars själar som måste dras med det varje sommarhalvår. Jag känner med er!

När ångesten äntligen lagt sig och jag började vänja mig vid min egen bojkott så kom jag på att det var nog bara att jag var jäkligt uttråkad. Och trött. Jag gick ju trots allt upp vid halv åtta imorse för att åka till skolan. Min kropp pallar inte det längre. Den känner av studenten-syndromet och vill därför inte samarbeta. Den känner att det redan nu vill lägga sig ner och hissa vit flagg. Jag sover allt för lite och super allt för mycket. Men det är väl så det ska vara.

Kuckeliku snart är det morgon så dags att få sig lite sömn!